jeppelin.se Open in urlscan Pro
109.235.174.5  Public Scan

Form analysis
0 forms found in the DOM

Text Content

JEPPELIN

Just det

--------------------------------------------------------------------------------


VARNING PÅ STAN – OCH ETT DJUP SOM KANSKE INTE FINNS

November 8th, 2017

Så fel det kan bli ibland. Jag tänker på hur det gick när några representanter
för den politiskt medvetna delen av samhället i slutet av 70-talet, de som min
far pratade om som “det blålila-pyjamasgänget”, besökte min låg- och
mellanstadieskola cirka 1982, och föreläste för oss barn om Magnus Ugglas
fruktansvärda kvinnosyn. Det var naturligtvis inte det enda de föreläste om, de
var trots allt självutnämnda världsförbättrare med det uppväxande släktet
framför sig i publiken, men det är vad jag tänkte ta upp nu.

De beskrev, med ett patos stort som Jan Guillous ego, om något sådant går att
föreställa sig, hur en lärare en gång råkat se ett skivkonvolut från Magnus
Ugglas “Varför skall man ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket
efteråt”. Ögonen hade fastnat på texten till Varning på stan, och där hade de
fixerats som frikyrkopastorns vid porrnovellen. Vi fick höra hur Magnus Uggla,
denne kvinnohatare, hade fyra ord för kvinna: biff, lik, skata och brud, och hur
han betraktade kvinnor som förbrukningsvaror (förbrukningsvaror var för dessa
skäggiga män bara lite bättre än Coca-Cola). Låten beskrevs som en manual för
hur man förnedrar kvinnor, något som naturligtvis inte kunde får stå oemotsagt
utan behövde föreläsas om som den vietnamesiska sagan i Kåldolmar & kalsipper.
Och så gick det till när jag fick idén att gå till min gode vän och låna skivan
ifråga av hans storasyster. Men det är en helt annan historia.

Faktum är att de hade rätt, Varning på stan beskriver en eländig kvinnosyn, och
jag är skyldig 70-talskommunismen ett stort tack för att ha med den låten fått
ett verktyg att analysera en av de misogyna begreppsvärldar jag växt upp med.
Eftersom jag har ironi och sarkasm med i min textanalytiska verktygslåda så tror
jag inte att åsikterna som uttrycks i låten är Magnus Ugglas egna, utan snarare
en osande åthutning av de jävla stureplansbratsen och hur de betedde sig. Nå,
texten; finns det ett större djup i den annat den att den beskriver killar som
beter sig som svin? Ja, naturligtvis, varför annars ställa den retoriska frågan.
Uppenbart är subjektens övertygelse om hur de har förmåga att lura med sig
tjejer hem på ett knull, men i det ligger också det problematiska att de helt
bortser från att kvinnor själva kan vilja hänga med hem på att knull. De missar
också helt att de faktiskt kan ligga något i deras implicit uttryckta
uppfattning att de kan uppfattas som attraktiva sexpartners, och att kvinnorna
de lurar hem med tal om thé och känslor troligen hela tiden troligen bara var
sugna på kuk och tände på ett sexigt arsel. Just det där med vad kvinnorna
själva kan vilja, eller mer specifikt avsaknaden av tanke på att kvinnor alls
kan tänkas vilja något, är nog det största problemet med den beskrivna
situationen. Precis där sker en reduktion av kvinnors vilja (till och med
betydelsen av att kvinnor ens har en relevant vilja) till att kvinnor helt och
hållet finns till för män. Närmre bestämt alfahannar på Stureplan.

Jag vill inte ens börja tänka på hur tankestrukturen som skapat denna kvinnosyn
påverkat kvinnors självbild. Hämmad, är ett adjektiv jag kommer att tänka på,
vilket är direkt kontraproduktivt mot de i texten beskrivna männens vilja att ha
massor av sex.

Tags: feminism, musik, politik
Posted in Samhälle | Comments Closed


SER DU EN HORA ELLER EN MADONNA? ELLER EN MÄNNISKA? DU VÄLJER SJÄLV.

August 31st, 2016

Att bry sig om kvinnors kläder verkar vara mer populärt än någonsin. Är det inte
för lite kläder så är det för mycket, och alltid är det fråga om fel kläder vid
fel tillfälle på fel plats. Man ojar sig över att behöva se spökplumpar,
terrorister eller horor. Man verkar anse sig så provocerad av det som fångar ens
blick att man kan tillåta sig att misshandla någon, dra henne i slöjan och kräva
att hon skall åka hem. Man verkar anse att synen av tillräckligt mycket hud
eller av tillräckligt tydliga kroppsformer under kläderna är så sexuellt
upphetsande att man är ursäktad om man våldtar kvinnan eller begår andra
sexuella övergrepp.

Gemensamt för dessa scenarier, oavsett om det gäller att man tycker att kvinnor
har för lite, för mycket eller fel typ av kläder på sig är att det handlar om
hur man tittar och hur man uppfattar det man ser. Om blicken. Om att man bortser
från att man kan välja vilken blick man har.

Det är faktiskt inga problem att välja hur man uppfattar sina synintryck av
kvinnor. Man kan välja att se en kvinna i burka som människa snarare än en
spökplump och man kan välja att se en kvinna med bara ärmar (eller ben eller
bröst eller fitta) som människa snarare än en vandrande knulldocka. Det är inte
ens svårt. Pröva bara att bada bastu med några kompisar; det kommer att visa sig
att vuxna människor till och med kan sitta nakna tillsammans utan att de slutar
vara människor för varandra.

Ett kort stickspår till diskussionen är användandet att det obestämda pronominet
“man” i texten och hur det av vissa anses syfta på enbart män. De som står för
den åsikten brukar försöka byta ut alla “man” i sina texter mot det odiskutabelt
neutrala “en”. Ett exempel från min text ovan skulle bli “…är att det handlar om
hur en tittar och hur en uppfattar det en ser”.

Jag använder ordet “man” av en anledning. Ovanstående gäller naturligtvis inte
hur kvinnor ser på män. Om man frågar kvinnor i sin omgivning om deras blick, om
de känner att de kan välja hur de ser på män, så är svaret snarare att de inte
känner igen frågeställningen överhuvudtaget. Snarare har de tillbringat oerhört
mycket tid på att helt låta bli att titta på män, eftersom en blick kan
uppfattas som en invit, vilket kan leda till en ändlös följd av oönskade
effekter.

Uppdatering 2016-09-01:
Lisa Magnusson har skrivit i Metro om detta, och naturligtvis är det mycket bra.
Jag hittade även en annan bra text på ämnet av en för mig okänd Sarah Bond, som
skriver om hur redan de gamla grekerna etc. etc.

Tags: feminism, förbud, politik
Posted in Samhälle | 1 Comment »


VAD ÄR EGENTLIGEN VITSEN MED DEMOKRATI?

August 21st, 2016

Vi avbryter bloggtystnaden för ett kort meddelande om Demokrati. Den viktigaste
anledningen till att ha ett demokratiskt styrelseskick är att säkra att
övergångarna mellan regimer skall kunna ske i god ordning. Så det så.

Nu kanske vän av ordning och mångårig prenumerant sätter kaffet i vrångstrupen i
sitt försök att ropa Frihet! Jämlikhet! Broderskap! Dagisplats åt alla barn
mellan 1 och 5! Men faktum är att ordnade maktövergångar är långt viktigare för
ett land än att dess medborgare betraktar sig som fria. Exempel på detta är för
det första alla krig som berodde på oklarheter i tronföljd eller uppror mot
sittande regim, att detta är dåligt inses lätt, och för det andra den nästan
löjligt detaljerade Svenska successionsordningen, vilket visar att det för de
som skrev konstitutionen var viktigt att undvika att hamna i första exemplet.

Detta väcker naturligtvis frågan om varför demokrati är bättre än en enväldig
arvsmonarki. Eller, vi fattar ju varför det är bättre, frågan det väcker är
snarare hur jag skall kunna härleda fram det ur mitt påstående att det
viktigaste med demokratin är oblodiga maktskiften.

Nyckeln till ett smidigt maktskifte är legitimitet. Ju fler som anser att den
nya regimen är legitim, desto mindre risk att någon frestas kladda till det. En
början är att i förväg bestämma tid till nästa maktskifte och att se till att så
många som möjligt får vara med och göra sin röst hörd. Det är ur dessa
grundsatser som sedan allt vi hyllar med demokrati faller ut: Om alla får rösta
blir resultatet mer legitimt, att alla får rösta måste innebära allas lika värde
på fler sätt än bara vid valurnan. Sedan ramlar det på tills det säkraste sättet
att få smidiga och oblodiga maktskiften är att medborgarna är fria, jämlika och
att man får säga i det närmaste vad man vill utan att makten tar sig rätten att
straffa en.

En enväldig monark förlorar makten genom att dö eller abdikera, varav inget är
särskilt lätt förutsägbart. Redan med det har demokrati vunnit kampen om bästa
styrelseskick.

Demokrati börjar således inte med frihet och alla lika värde, utan med insikten
att inbördesfred är bättre än inbördeskrig. Och att maktskiften är ofrånkomliga,
vilket världens diktatorer ser ut att bortse ifrån.

Tags: makt, politik
Posted in Samhälle | 2 Comments »


SPELA UPP INGENJÖREN PÅ LÄKTAREN, JAG HAR LÄST SEVENEVES

October 2nd, 2015

Alla, a l l a, naturvetenskaps-och ingenjörsnördar drömmer om att hamna i en
situation där vår förmåga och vårt intresse inte bara räddar världen (företaget,
partiet, etc.) utan även ger oss inflytandet och statusen vi så länge förtjänat.
På vägen till världsherraväldet får vi tillgång till alla nödvändiga resurser
för att förfina och nyutveckla det vi fullständigt rationellt kommit fram till
behöver fixas. Och vänta nu, har jag råkat skriva detta i första person?



För att omgivningen skall släppa alla tvivel och bara ge naturvetargänget allt
de ber om, inklusive friheten att slippa det politiska spelet, och förverkliga
detta drömscenario krävs naturligtvis ett riktigt mardrömsscenario. Det måste
vara något som kan få ledning och ekonomer att inse att de faktiskt inte har
skuggan av en chans att klara av situationen själva. Nivån på händelse är typ
världsomspännande krig mot en till synes övermäktig fiende eller att månen
sprängs i bitar. Det sistnämnda råkar vara precis det som inleder Neal
Stephensons fantastiska bok “Seveneves”.

Boken börjar med hur man i den mycket påtagliga undergångsstämning som drabbar
jorden beslutar att försöka bevara en spillra av människosläktet i omloppsbana
kring jorden, baserat på och omkring International Space Station, ISS. Teknik
och teknologi som knappt lämnat ritbordet eller bara används i enstaka
forskningsprojekt måste snabbt skalas upp och vidareutvecklas för att kunna
skapa förutsättningar för långsiktigt mänskligt liv i omloppsbana runt jorden.
Därmed sätts alla tillgängliga resurser till för att låta ingenjörer, forskare
och entreprenörer gå loss och rädda mänskligheten. Mitt i mardrömmen: Paradiset.

Huvudspåret i berättelsen är samspelet mellan hopp och förtvivlan; ännu ett nytt
tekniskt framsteg eller ett sätt att ge mänskligheten hopp om att i alla fall
några klarar sig, ännu en insikt om att det är jävligt kört för i princip alla
på jorden, inklusive de man älskar. Som en dov underton till detta, som ibland
blir stark nog att bryta igenom berättelserna om tekniska och organisatoriska
utmaningarna man ställs inför (och bit för bit klarar av), ligger politiken. Som
en orm.

När det dyker upp en maktspelare i projektet så ställs allt på ända. Rationella
argument, rimlighetsbedömningar och fysikens lagar blir genast ogiltiga, och
verklighetens förespråkare befinner sig i bästa fall på läktaren med bara delvis
skymd sikt. Maktspelaren själv ser naturligtvis inte sitt behov av inflytande
som ett hot mot allt som är heligt (för en ingenjör, eller ekonom för den
delen), utan ser sig som just förnuftets röst och tror sig om att kunna göra
rimliga bedömningar om vad som måste göras. Med sig själv vid rodret, såklart.

I “Seveneves” utkristalliserar sig konflikten mellan politik och vetenskap till
en klyfta som delar mänskligheten långt bortom det vi hittills upplevt mellan
ideologier och geografi, och detta har givit mig en insikt om betydelsen av att
ta tillräckligt stor hänsyn till det politiska maktspeleriet, hur märkligt och
irrationellt det än framstår.

Som ingenjör är det lätt att avfärda företagspolitik som irrelevant, men om man
gör det misstar man sig. Alla projekt och allt förvaltande arbete består,
förenklat, av tre komponenter som man kan benämna teknik, ekonomi och politik.
Utan balans dem emellan går det åt fanders med alltihop. Projekt som utan
ledning dör oavsett ekonomiska resurser och teknisk kunnande, politiker som utan
hänsyn till fysikens lagar och ekonomins beteende försöker förbättra världen,
och den oändliga mängd ursmarta tekniska lösningar som fyller papperskorgar runt
om i världen är mina vittnen.

Tyvärr präglas samarbetet mellan disciplinerna av en djup misstro. Den
maktspelande politikern antar såklart att ingenjören försöker få sin vilja
igenom med hjälp av komplicerade resonemang och svåra ord, ingenjören antar att
om bara argumenten tillräckligt tydligt går att logisk härleda ur något axiom så
kommer de att accepteras som sanningen, och båda dessa grupper antar att
ekonomernas begränsningar är till för att kringgås, fast i smyg så inte
finansieringen stryps av något illvilligt revisorstroll. Detta är den störda
miljö i vilken vi försöker få allt arbete uträttat, och enda sättet att nå
framgång är att lära sig mer om de andra disciplinerna och bygga förtroende med
dess företrädare. Det borde man klara, eller?

Tags: böcker, framtid, Kultur
Posted in Kultur, Samhälle | Comments Closed


ANGÅENDE FÖRVIRRADE ARGUMENT MOT NATO

April 30th, 2015

Man lyckades till slut få liv i mig efter att jag läst Stina Oscarsons skäl för
att varna för NATO. Jag noterade då att hon missat en negativ aspekt på
NATO-medlemskap (förutom det amerikanska oskicket att skriva ut uttalbara
förkortningar med enbart versaler):

Världen är som en skolgård, fast utan rastvakter. Antingen är man stark, eller
så måste man anpassa sig efter de starkas önskan för att inte riskera att få
huvudet spolat i toaletten. Man kan också bli kompis med någon stark, men då
till priset av att den så småningom också kan vilja spola ens huvud i toaletten,
och att man hela tiden, inför alla ens beslut, måste ta den möjligheten i
beaktande. Inga allianser med en starkare part är riskfria.

Så. Om man föredrar gedigna autokratiska traditioner, massiv korruption och en
u-landslik råvarubaserad ekonomi skall man naturligtvis göra allt för att inte
reta Putin eller provocera Ryssland, eller med andra ord: göra som Ryssland vill
och bli deras bitch. Annars får det bli NATO, och ärligt talat blir det ingen
ändring för oss, vi har alltid varit deras bitch.

När man läser Stina Oscarsons artikel är det lätt att råka avfärda alla hennes
15 punkter eftersom en del är så påtagligt galna, men punkterna 3,6, 7 och 8 är
möjliga att bemöta lite kortfattat:

3. 200 år av fred beror inte på alliansfrihet utan på att vi antingen givit
efter för övermakten (t.ex. permittenttågen) eller lierat oss med ena sidan
(t.ex. kalla kriget).

6. Om vi inte kan gå med i NATO för att vi då blir ett hot mot Ryssland så är vi
redan på god väg att bli Rysslands bitch.

7. NATOs medlemmar har bevisligen kunnat föra en självständig utrikespolitik.
Enda tillfället vi skulle tvingas in i ett krig är om en NATO-medlem blir
attackerad, och om det händer skulle vi ändå antingen tvingas in i kriget eller
behöva acceptera ockupation.

8. NATO-medlemmen Norge har medlat i Israel-Palestinakonflikten. Det finns
säkert fler exempel, men att få till ett avtal i en av världens mest infekterade
konflikter kanske räcker?

Läs gärna, men se till att ha en hjärtstartare till hands.

Tags: NATO, politik
Posted in Samhälle | Comments Closed


FEMINISM – DEN OMÖJLIGA DEBATTEN

February 5th, 2015

Ett problem med feminismdebatter är att alla inblandade verkar anse sig kämpa
mot den obegränsade dumheten hos meningsmotståndarna. Och ja, det finns gott om
dumhet, men det är inte det enda hindret för en diskussion värd namnet.

Eftersom inställningen att man inte skall behöva diskrimineras på grund av kön
spänner över hela det politiska spektret, från de som är beredda att lagstifta
om allt för att alla skall få det bättre till de som vill ha så få lagar som
möjligt för att folk skall ha det bättre, så kommer de som företräder den ena
ytterligheten idiotförklara de som företräder den andra. Lägg till detta att
alla anser de sig vara goda och kämpa för det rätta och soppan blir fullständig;
till och med rasisterna i Sd verkar tycka att det är dumt att diskriminera
p.g.a. kön, även om de inte verkar anse att någon sådan diskriminering sker, i
alla fall inte bland “riktiga svenskar”.

Eftersom alla politiska åskådningar är med i debatten så har också många
debattörer odlat sina argument i sin politiska ekokammare. När det gäller frågan
om feminism så bereder sig dessutom även normalt sansade människor tillträde
till en ekokammare som ger bra svar och där dåliga argument inte bemöts och
därför inte överges.

Man måste också erkänna att många människor är lite korkade, det är till och med
så att hälften av alla ligger under medel. Eftersom feminism är ett område som,
likt skolan, alla ser sig som experter inom kan förmågan till abstrakt tänkande
anses vara normalfördelad bland de som har åsikter i frågan, även bland de som
hörs i debatter. Det spelar då ingen roll om argumenten har en rimlig och vettig
kärna, kräver de förmåga till abstrakt tänkande är de körda. Direkt.

Kombinera extrem politisk spännvidd med ekokammare av alla slag, intellektuellt
begränsade människor och begrepp och argument på ursprungligen hyfsat hög
abstrakt nivå, tänk dig allt detta begränsat till 140 tecken och dyk ner i
feministdebatterna på Twitter. Om du kommer därifrån med livet och hedern i
behåll, var tacksam. Var beredd att efteråt förlåta de normalt sansade personer
du mött i denna pissränna för deras tonläge. Om du mött någon du känner och bryr
dig om, fråga dem i ett annat forum vad de menade, vad de ansåg sig argumentera
emot och vad det var i sin meningsmotståndares argument som som fick dem att gå
sådan fullständig bärsärkagång. Tänk på att alla menar väl, vilket inte bara
innefattar de riktigt korkade (även om de är värst i att mena väl) utan även de
du normalt brukar tycka är rimliga.

Tags: feminism, politik
Posted in Samhälle | Comments Closed


LITTERÄRA HJÄLTAR

January 28th, 2015

Först en parentetisk fråga: Finns det något ord som begreppsmässigt omfattar
film, litteratur och teater, så att man slipper skriva “film- och/eller
litteraturhmhmhm”? på samma sätt som hen funkar som ersättning för att skriva
han eller hon? Eller som jag inbillar mig att engelskans fictional kan användas?
Svara i kommentarsfältet. I väntan på besked skriver jag litteratur och menar
med det även film och teater. Min förebild i detta är naturligtvis Niklas
Dougherty

Hjälte. Själva ordet för med sig positiva konnotationer som tar sig formen av en
(förmodligen ofta omedveten) förväntan att hjälten skall vara god, det vill säga
ha en moralisk kompass som pekar åt ungefär samma håll som ens egen. Man
förväntar sig som regel också att en hjälte skall överleva det mesta av boken
vilket kräver egenskaper och förmågor som vanligtvis betraktas som goda eller
bra (stark, snabb, smart etc.). Antagligen är det detta som gör att många
hjältar skapas med en liten mouche på en i övrigt vacker regelbunden gestalt,
för att bryta av och göra bilden lite mer intressant. Den mest banala mouchen
måste vara att låta hjälten supa ner sig, tätt följt av att låta hen vara
skamlöst otrogen, vilket, om detta är de enda defekterna, känns lika udda och
inspirerande som Paul McCartneys höjda ögonbryn i videon till Mull of Kintyre.
Om man inte har några ambitioner alls att göra sin hjälte intressant kan man
givetvis också göra som Jan Guillou och låta hjälten helt sakna defekter och
försöka göra berättelsen intressant på andra vis. Med i hans fall känt resultat.

Hjältar kan komma i många skepnader. Väpnaren Jöns i Det sjunde inseglet är lite
ovanlig i det att han egentligen är en bifigur. Jag undrar om det var med flit
Ingemar Bergman lät honom dominera filmen, om det bara råkade bli så eller om
jag tillhör en liten minoritet som tycker så? Oavsett vilket så är han en
hjälte, en klarsynt, välformulerad och godhjärtad hjälte i sin herres tjänst.
Dessbättre för filmens skull så är han också cynisk, rädd, elak och har ett
hjärta av sten. Han konstaterar iskallt att han kunnat rädda riddaren från sin
ångest med ett bra laxermedel men att det nu är för sent, och han blir förvånad
och besviken när en kvinna han räddat från en våldtäkt inte verkar vilja bli
påsatt av sin räddare. Han framstår inte heller som en bättre människa efter att
ha dragit billiga skämt på dessas bekostnad. Förmodligen är det kombinationen av
cynisk yta över ett hjärta av guld som charmar mig.

En annan favorithjälte är Philip Marlowe, Raymond Chandlers dystra skapelse. Han
har allt Jöns har plus överkonsumtion av alkohol och en rätt så dumdristig
envishet. Till skillnad från den svenska småstadspolisromanfiguren är
whiskeypimplandet något som pågår som en självklarhet snarare än att hållas upp
som något som skaver (en kommentar: Jag använder ordet “skaver” här för att det
är meningen att man skall tänka på kultursidorna i en dagstidning och någon
pretentiös skribent som sett något om arbetarklass eller missbrukarhem. Man kan
gott bli lite förbannad helt enkelt, som man blir när man läser om poliser med
små skavanker i sin personlighet ditpluttade för att det skall vara så). Enda
gången jag kan påminna mig om att Philip Marlowe kommenterat alkoholkonsumtionen
direkt är när han tagit med sig en flaska Gin till någon för att denne verkat
vara den lite sämre sortens drinkare som nöjer sig med Gin istället för Whiskey.
Mouchen på Philip Marlowes porträtt är inte sprit utan att han skaffat sig ett
hårt skal över vad som helt uppenbart är en lite för rättrådig, och blödig,
personlighet för att jobba med det han gör. Raymond Chandlers andra gåva till
mig som läsare är alla vassa repliker och fantastiska betraktelser jag serveras
genom hjältens ögon.

Den som hos litterära hjältar gillar vasst formulerade cynismer, märkligt
kalibrerade moraliska kompasser och lika korta som absurda glimtar av ren och
skär godhet kan nog finna mycket nöje i att läsa Thomas Engströms böcker om den
före detta Stasi- och CIA-agenten Ludwig Licht. Man kan för all del läsa Thomas
Engströms två tidigare böcker också, Dirty Dancer och Mörker som gör gott, man
till och med bör läsa dem eftersom de är skitbra. Huvudpersonerna i dem är nog
ännu mer cyniska och absurda (i sin absolut rimliga mänsklighet samtidigt) än
Ludwig Licht, men faller utanför ramen för den här texten eftersom jag har lust
att avgränsa mig (vilket inte märks). Jag får en känsla av Licht att om han
skulle måla sina intryck så skulle det se ut som en målning av Munch eller van
Gogh, med en med kulspetspenna ditklottrad kuk i ena hörnet. Människorna runt
Licht bidrar till den sköna känslan av alternativ verklighet. De verkar samtliga
tycka att de agerar rimligt normalt efter omständigheterna, anar möjligtvis att
deras egenskaper kanske inte skulle passa helt bland folk, och framstår för
utomstående som mogna för den psykiatriska slutenvården. Eller
underrättelsevärlden, där de händelsevis rör sig.

Så, iväg och läs, och glöm inte att Det sjunde inseglet är en riktigt rolig
film.

Tags: böcker, Kultur
Posted in Kultur | Comments Closed


EN PARTILEDARE AVGÅR, IGEN OCH IGEN

December 29th, 2014

Ytterligare en partiledare för Piratpartiet som jag beundrar för hens integritet
och stabila politiska kompass avgår, och jag hoppas att den tredje partiledaren
för Piratpartiet som kommer att sluta om några år på grund av liknande
anledningar kommer att vara en person jag beundrar för hens integritet och
stabila politiska kompass.

Liknande anledningar? Nej, egentligen är det samma anledning, fast med
varierande nyanser, och den tredje partiledaren som kommer att sluta på grund av
denna anledning kommer att ha upplevt andra nyanser än sina företrädare. Jag
skulle kunna utveckla anledningen den här gången också, men nöjer med att
recycla två gamla inlägg från när Rick avgick och en analys av vad jag trodde
skulle sabba valet 2014. Man kan sammanfatta det hela med att Piratpartiet drar
till sig människor med:
1. Ett stort engagemang, vilket är bra i ett politiskt parti
2. En stark känsla av att ha rätt och slåss på de godas sida, vilket kanske till
viss del är ofrånkomligt men potentiellt problematiskt.
3. En påtaglig avsaknad av förståelse för hur det skrivna ordet faktiskt kan
såra folk rätt djupt och skapa enorma missförstånd, vilket såklart är direkt
skadligt.

Följden av ett tillräckligt stort antal medlemmar med alla tre egenskaperna är
ett högstadieelevråd av episka dimensioner.

Så, till Anna ett stort tack för ett väl utfört arbete, till nästa partiledare
lyckönskningar inför kommande utmaningar. Tack och lycka till!

Tags: engagemang, piratpartiet, politik
Posted in Pirateri | Comments Closed


VÅLD ÄR BRA ATT KUNNA HOTA MED. IBLAND.

October 24th, 2014

Icke-våld är en fantastisk bra princip för konflikthantering. Samtal, diplomati,
och om det inte hjälper, flykt, är ypperliga metoder att ta till i vår vardag.
Såväl i skolan, på jobbet som knivslagsmål på gatan kan klaras av på något av
nyss nämnda sätt. Något som man tycker att alla borde inse är att den här
taktiken kräver något mer, en struktur som ligger utanför den som konflikten rör
sig i. För att kunna komma tillbaka till skolan igen efter att man flytt från
skolgårdens busgäng krävs att det finns vuxna där som kan ta hand om busarna.
För att ha någonstans att fly från knivslagsmålet på stan så måste det finnas
någonstans att fly där det inte pågår ett annat knivslagsmål, vilket vi
vanligtvis har polisen till att ordna.

Ett land saknar möjligheten att fly. Inte heller finns det någon högre instans
som kan ta mobbaren eller gangstern i kragen. Att då göra en Jesus och vända
andra kinden till kommer obönhörligen leda till, förutom två svidande kinder,
att man gör allt vad mobbaren vill, utan att denna behöver köra in med en enda
stridsvagn över gränsen. Att inte detta är självklart för alla är för mig ett
mysterium, särskilt som kopplingen till kombinationen hot om våld och misstro
mot högre instans redan är vida spridd.

Man kan ju gå med i NATO också. En sak man skall fundera noga på innan man gör
det är om det är så att man går med några kompisar för att bli starkare
tillsammans, eller om de är mer som att köpa sig beskydd av den lokala
gangsterbossen.

Amerikanarnas ovana att skriva uttalbara förkortningar med enbart versaler är
inte den statens varken största eller enda problematiska vana.

Vad sägs om att vi kostar på oss ett försvar istället?

Tags: politik
Posted in Samhälle | Comments Closed


HAT

October 16th, 2014

“Om inte min farfar hade HATAT statarsystemet så hade du plockat potatis åt
greve von Rööv nu istället för att spela i ditt skitband” -Twiggy Pop i den
fantastiska låtsas/på riktigt poporkestern Doktor Kosmos.

Fast oavsett hur rolig kommentaren ovan är så är den helt fel. Hat suger,
oavsett om det är för en god sak eller får ett resultat som vi uppfattar som bra
i efterhand. Det där med greve von Rööv kan för övrigt diskuteras om det var hat
mot statarsystemet som möjliggjorde att snubben kunde spela i sitt skitband
eller om det var utvecklingen från jordbruks- till industrisamhälle som bidrog
mest till att vi blivit så rika att bortskämda ungar kan få en gitarr i
födelsedagspresent och möjligheten att repa i familjens garage.

Updatering: Hela det här inlägget inspirerades av Anna Trobergs inlägg om hat i
gamer-kulturen, och kommentarerna till det som visade (på ett skrämmande sätt)
att hon har rätt.

Just nu är det oresonliga och för mig helt obegripliga hatet mot en kvinnlig
spelutvecklare, Anita Sarkeesian, och vad som kommit att kallas #GamerGate1
aktuell, och det har fått mig att fundera på vem som hatar och varför, och vilka
gemensamma drag olika hatare har. Jag har en förklaring och håll i er, ‘cos I’ma
get Goodwin on yo ass.

De som hatar är, tror jag, människor som anser sig slå underifrån, och de verkar
uppleva sig kämpa för en bra sak, för Det Goda rentav. Kanske slår de underifrån
på riktigt, kanske har de tagit på sig en offerkofta, kanske kämpar de för en
objektivt sett god sak? Det spelar inte så stor roll. Verkan på omvärlden när de
tar i lite extra för att överheten tål det, eller fan bara skall ha det, är
densamma oavsett orsak. Den verkan är dålig.

Stark motvilja, och i dess förlängning hat, kan vem som helst känna, men vi
beter oss oftast inte som svin trots dessa starka känslor. Jag tror det beror på
att vi vill passa in, vara som alla andra och, tja, bete oss som resten av
flocken förväntar sig helt enkelt. En svaghet i denna sociala konstruktion är
att om hatandet och det allmänt svinaktiga beteendet känns sanktionerat av
samhället så verkar alla spärrar kunna släppa på kort tid, endast begränsad av
normens överföringshastighet mellan individer. På internet är denna tid mycket
kort.

Hitler utmålade judarna som förtryckare och dolda makthavare, och använde makten
han fick genom denna populism till att med statens våldsmonopol visa hur de nya
normerna för hur man behandlar judar skulle vara. Han hade en ingrodd
antisemitism att bygga på, men det var hans normförskjutning som gjorde
förintelselägren möjliga.

På samma sätt, men med sin egen gemenskap på internet eller den lokala
föreningen som bas för normer och dess förändringar snarare än reell politisk
makt, skapar sig olika grupper en självupplevd rätt att hata och att verka i
enlighet med detta hat. Sektvänstern och de fina vänsterhatarna verkar anse att
kapitalismen utövar våld mot dem och att plundring av Åhléns eller hot och
misshandel av kapitalismförespråkande politiker därmed är legitimt självförsvar.
Fulhatarna till höger lyckas finna det nödvändigt att försvara sig mot Sveriges
mest marginaliserade och maktlösa grupper som t.ex. somalier i en (för
utomstående) lika halsbrytande logisk kullerbytta.

Vad gäller det antifeministiska hatet mot kvinnor inom IT så verkar det ha
uppstått en perfekt skitstorm av gynnsammast möjliga förhållanden för alla de
tidigare nämnda faktorerna; vi har personer som i hög utsträckning kan antas ha
känt sig utanför sociala sammanhang utanför sin internetgemenskap, känt sig
marginaliserade, känt sig hotade av en feminism de förknippar med maktens
korridorer och som de i sin ekokammare börjat uppfatta som ett direkt hot, har
en stor gemenskap som de valt själva och där oliktänkare väljs bort/väljer bort
sig själva, och vips så verkar det i just deras del av internet anses vara helt
okej att hota med att döda hela sin antagonists familj.

Att människor tystnar i offentligheten på grund av rädsla, att människor
misshandlas för att de anses tycka fel, att hemlösas läger bränns ner är inte
bara individuella tragedier, det är verkliga hot mot demokratin och det öppna
samhället. Jag önskar att jag kunde komma något mer att göra åt det. Jag kan
inte ens uppmana till att gå in i urspårade diskussioner och försöka återskapa
lite normalitet eftersom det känns lite för mycket som att uppmana folk att gå
emellan för att stoppa ett knivslagsmål eller en gangsteruppgörelse. Någon som
har förslag på möjliga åtgärder?

1. #GamerGate startades som en reaktion mot vad som uppfattades som att någon
fick bra recensioner på grund av personliga kontakter, och mot bristande etik
inom journalistiken, men det ursprunget var i själva verket ett rykte skapat av
ett bittert ex. Sedan kom faktorn feminism in när vissa journalister började
ifrågasätta könsroller i spel. Gissa om Leigh Alexander, Jenn Frank, Zoe Quinn
och Brianna Wu upplevt en diskussion om etik och journalistik eller om de blivit
mordhotade. Mer i en artikel i Huffington Post. Sverige då? Självklart. Och det
var Anna Troberg som fick mig att hitta hela soppan genom den här utmärkta
texten.

Tags: feminism, gamergate, internets, journalistik, nörderi
Posted in Kultur, Samhälle | Comments Closed

« Older Entries

 * 


 * PAGES
   
   * Om mig


 * BLOGROLL
   
   * Anaïs
   * Basic Personligt
   * Blogge
   * Blur
   * Copyriot
   * Cornucopia
   * Engelsk soldat under WW I
   * Fingrarna i ekorrhjulet
   * Försvar och säkerhet
   * Intensifier
   * Opassande
   * Oscar Swartz
   * Rick Falkvinge
   * Rosetta (AKA)
   * Tre barn och en man
   * Wiseman's grymt insatta försvarsåsikter


 * HELT NÖDVÄNDIGA ROLIGHETER
   
   * B3ta
   * XKCD


 * TEKNISKA TIPS
   
   * Kärnvapen


 * SENASTE INLÄGG
   
   * Varning på stan – och ett djup som kanske inte finns
   * Ser du en hora eller en madonna? Eller en människa? Du väljer själv.
   * Vad är egentligen vitsen med demokrati?
   * Spela upp ingenjören på läktaren, jag har läst Seveneves
   * Angående förvirrade argument mot NATO
   * Feminism – den omöjliga debatten
   * Litterära hjältar
   * En partiledare avgår, igen och igen
   * Våld är bra att kunna hota med. Ibland.
   * Hat


 * ARCHIVES
   
   * November 2017
   * August 2016
   * October 2015
   * April 2015
   * February 2015
   * January 2015
   * December 2014
   * October 2014
   * September 2014
   * April 2014
   * February 2014
   * January 2014
   * August 2013
   * May 2013
   * March 2013
   * December 2012
   * October 2012
   * September 2012
   * August 2012
   * July 2012
   * June 2012
   * May 2012
   * April 2012
   * February 2012
   * January 2012
   * December 2011
   * November 2011
   * October 2011
   * August 2011
   * March 2011
   * February 2011
   * January 2011
   * December 2009
   * November 2009
   * October 2009
   * June 2009
   * May 2009
   * April 2009
   * March 2009
   * February 2009
   * January 2009


 * META
   
   * Log in
   * Entries feed
   * Comments feed
   * WordPress.org

--------------------------------------------------------------------------------

Jeppelin is proudly powered by WordPress
Entries (RSS) and Comments (RSS).