historienom.pantamera.nu Open in urlscan Pro
185.99.36.24  Public Scan

Form analysis
0 forms found in the DOM

Text Content

HISTORIEN OM RETURPACK OCH VÄRLDENS BÄSTA PANTSYSTEM

I Sverige var vi först i världen med ett landsomfattande pantsystem. Här samlar
vi hela berättelsen – från första början till hur det funkar idag.

Vi inleder med en film och fördjupad information om starten. Nästa del av
Returpacks resa kommer så småningom – håll utkik!

Spela videoklipp

I filmen har vi sammanfattat bakgrunden till vårt pantsystem på några minuter.
Du får veta hur aluminiumburken gick från miljöbov till att bli en symbol för
återvinning.


VARFÖR ETT PANTSYSTEM?

För att förstå bakgrunden till vårt pantsystem behöver vi backa tiden några
decennier. 
Här kommer en liten historielektion.

ETT STATLIGT SYSTEMBOLAG

I Sverige är det förbjudet att sälja starköl i livsmedelsbutiker. Spritdrycker,
vin eller öl som har en alkoholhalt över 3,5 volymprocent säljs endast på det
statliga företaget Systembolaget.


1950-TALET

GLASFLASKORNAS TID

År 1955 fick vi i Sverige ett rikstäckande systembolag. Då blev det tillåtet att
köpa alkohol utan ransonering och enklare för konsumenter att handla öl.
Tidigare såldes starköl mot recept på apoteken.

På den tiden drack vi öl i glasflaskor. Det fanns ett pantsystem för flaskorna
som sköttes av våra bryggerier. Dryckes- och vinflaskor lämnades in i butiker
eller systembolag för att återanvändas, samtidigt som konsumenten fick sina
pantpengar tillbaka. Flaskorna diskades sedan på bryggeriet och användes på
nytt.


1960-TALET

BURKEN KOMMER

Under 1960-talet kom dryckesburken till Sverige. Den blev snabbt populär,
eftersom den var lättare att bära med sig än glasflaskor. Ölburken var på den
tiden gjord av stål. Den var tredelad och hade botten, lock och ett rör med en
tennlödd fog – som en vanlig konservburk.

Kunderna uppskattade att burken var en engångsförpackning, som inte behövde
pantas. Många tänkte inte så mycket på miljön på den tiden.

Efterfrågan på starköl växte och fler bryggerier började sälja öl på burk. I
Sverige tillverkades burkarna av ett företag som låg i Malmö och hette PLM.

> "Det fanns ett beslut att ta – skulle man fortsätta att tillverka burkar av
> stål eller satsa på aluminium?"


1970-TALET

BURKEN BLIR TVÅDELAD

I slutet av 70-talet kom en ny typ av burk till Sverige. Det var den tvådelade
burken, som redan blivit populär i USA. Vid tillverkning behövdes en plåt, för
att trycka ut en kopp. Sedan gick koppen vidare in i en maskin som boxade ut den
till en avlång burk. Till slut fylldes burken med dryck och locket sattes på.

Det fanns stora fördelar med den nya tillverkningen. Burken tog mindre plats och
det gick åt mindre mängd material. Än idag tillverkas burkar enligt samma
princip.

Den nya tekniken var billigare, men krävde moderna maskiner. Burktillverkaren
PLM i Malmö byggde en helt ny fabrik för att tillverka dessa burkar, målet var
att bli världens modernaste burkfabrik. Men det fanns ett beslut att ta – skulle
man fortsätta att tillverka burkar av stål eller satsa på aluminium?


FRÅN STÅL TILL ALUMINIUM

Maskinerna i den nya fabriken kunde tillverka såväl stålburkar som burkar av
aluminium. Men man måste välja ett av materialen. I USA hade det blivit populärt
med aluminiumburkar. Det fanns fler anledningar till att välja samma väg här
hemma. Till exempel handlade det om återvinning.
Aluminiumskrot hade ett högt materialvärde och kunde återvinnas i Sverige. Det
gällde både använda burkar och spill från tillverkningen. Även i produktionen
fanns det fördelar, då det blev mindre svinn. Dessutom använde vi i Sverige
främst burkar som rymde 45 centiliter dryck. Det fanns ännu ingen bra teknik för
att tillverka höga burkar av stål. Burktillverkaren förhandlade fram ett avtal
med ett av de största bryggerierna, som innebar att bryggeriet köper
aluminiumburkar från dem om de satsar på den nya tillverkningen. Kapaciteten i
den nya fabriken skulle räcka till hela den svenska marknaden och även till
export.


DEBATT OM ALUMINIUM

Samtidigt som den nya fabriken byggdes, så växte debatten i media. Det här var i
samband med kärnkraftsomröstningen och många pratade om energi. Den svenska
miljörörelsen vaknade till liv och aluminiumburken målades upp som en stor
miljöbov.

Egentligen var det inte själva burktillverkningen som var problemet. Det var
tillverkningen av ämnet aluminium som krävde mycket energi. Att återanvända
aluminium och göra nya burkar krävde ytterst lite energi. Men vissa debattörer
och journalister förstod inte detta.


MILJÖRÖRELSEN VAKNAR

Förr i tiden var det vanligare med nedskräpning i Sverige. Det fanns en
uppfattning om att ”det här tar naturen hand om” och vi slängde en hel del
avfall och skrot i naturen. Intresset för miljöfrågor fick en första kick på
60-talet. Då handlade det om att försurningen i våra vattendrag blivit ett stort
problem.

Under 70-talet blev det dags för svenskarna att på allvar ta itu med
nedskräpningen i landet. Ungefär samtidigt ville Bryggareföreningen börja med öl
i aluminiumburkar. Det fick våra miljöorganisationer att vakna till liv,
eftersom de ansåg att aluminium var det värsta materialet som gick att välja.
Det var inte alls samma diskussioner om våra tidigare burkar. För att tillverka
aluminium används bauxit, ett ämne som kräver enormt mycket energi för att
smälta.


FÖRDELAR OCH NACKDELAR

När media började prata om aluminiumburkar tog debatten en våldsam fart. Många
konsumenter blev rädda och ville att man skulle förbjuda engångsförpackningar
helt.

Två starka argument fanns mot aluminiumburken:

 * Nedskräpningen skulle öka.
 * Det var slöseri på energi och resurser att tillverka aluminiumburkar.

Bryggareföreningen såg många fördelar med aluminium:

 * Smidigare tillverkning, med mindre spill
 * Högt materialvärde och kan återvinnas i oändlighet
 * Bra material för höga burkar
 * Tar mindre plats

Visst krävde det mycket energi. Men om materialet samlas in och blir till nya
burkar så behövs bara fem procent av energin, jämfört med att tillverka ny
aluminium. Ur miljösynpunkt är returburken och returglasflaskan därför
likvärdiga. Fast då krävs det att burkarna återvinns och kommer tillbaka in i
systemet igen.


POLITIK

Det var viktigt att utvärdera hur vi skulle göra med aluminiumburken och
återvinning. Burktillverkaren PLM genomförde därför olika granskningar.

Många var skeptiska till att använda en frivillig pant på burkarna. Samtidigt
behövdes ett snabbt agerande, eftersom det fanns en risk att aluminiumburken
annars skulle förbjudas på marknaden, eller komma med höga avgifter.

Jordbruksministern bjöd in till ett möte för att diskutera aluminiumburkens
framtid. Där fanns representanter från PLM och även en framstående professor
inom naturresurser. De beslutade om att genomföra ett test. Burkar skulle tas
emot i retur, med någon typ av ersättning för den som återlämnade burkarna.
Planen innebar att PLM skulle sköta förankringen hos bryggerierna. Men först
skulle jordbruksministern lägga fram ett politiskt förslag där han krävde att
burkarna skulle återtagas.


TRE ALTERNATIV

Samtidigt som den nya burkfabriken byggdes, så gjorde regeringen flera
utredningar om hur vi skulle göra med återvinningen. Till slut stod det klart
att det fanns tre alternativ för aluminiumburken:

 1. Ett totalförbud
 2. En hög skatt på varje burk
 3. Ett pantsystem

Många inom industrin visste att ett pantsystem inte skulle gillas av handeln.
Till exempel innebar det extra arbete med att hantera alla burkar som kom
tillbaka in i butiken igen. Burktillverkaren, PLM, testade därför andra metoder
– som frivillig insamling. Men försöken nådde inte 75 procents återvinning,
vilket regeringen krävde. Till slut gick handeln med på att utveckla ett
pantsystem tillsammans med PLM och bryggerierna.

Beslutet om ett pantsystem togs i riksdagen den 18 februari 1982.

Regeringen lade ansvaret på industrin att fixa allt själva. Handeln, bryggerier
och PLM skulle tillsammans driva pantsystemet och inom tre år uppnå 75 procents
återvinning. Förutom att driva runt pantsystemet skulle de även informera om
återvinning, för att få fler att panta.


FAKTA OM STARTEN

0
Returpack bildades i Malmö 1982.

Returpack hade i uppgift att upprätthålla en informationsplan, som årligen
skulle upprättas och godkännas av Naturvårdsverket.

Det är regeringen genom Naturvårdsverket som bestämmer återvinningsmålen.
Jordbruksverket är ansvarig tillsynsmyndighet för Returpack.

0 mn kr
Till sin hjälp fick Returpack låna 50 miljoner kronor från staten.

Detta lån utnyttjades inte fullt ut och återbetalades inom några år.

0 mn kr
Aktiekapitalet var 3 miljoner kronor.
0 öre
Panten var i början 25 öre per burk.
1982
Returpack bildades i Malmö 1982.

Returpack hade i uppgift att upprätthålla en informationsplan, som årligen
skulle upprättas och godkännas av Naturvårdsverket.

Det är regeringen genom Naturvårdsverket som bestämmer återvinningsmålen.
Jordbruksverket är ansvarig tillsynsmyndighet för Returpack.

50 mn kr
Till sin hjälp fick Returpack låna 50 miljoner kronor från staten.

Detta lån utnyttjades inte fullt ut och återbetalades inom några år.

3 mn kr
Aktiekapitalet var 3 miljoner kronor.
25 öre
Panten var i början 25 öre per burk.

RETURPACKS ÄGARE VID STARTEN




ÄGARE

 * PLM (burktillverkaren) ägde 49 procent.
 * Bryggareföreningen ägde 49 procent.
 * Handelns organisationer ägde 2 procent, dvs Ica, SSLF, Axfood och KF.

Sveriges Livsmedelhandlareförbund (SSLF) var en intresseorganisation för
enskilda handlare, som till exempel Ica, Favör och Vivo. KF och Ica hade även
egna organisationer.
Trots att handeln hade en mindre ägarandel så fick alla lika stor representation
i Returpacks styrelse. Det var två ledamöter från varje part, en ordförande och
suppleanter.


MÅL

0%


Från början var målet att aluminiumburken skulle återvinnas till 75 procent,
senast år 1985.

0%


År 1987 höjdes kravet att återvinningen senast år 1993 skulle vara 90 procent.
Målet har sedan dess legat kvar på samma nivå.

75%


Från början var målet att aluminiumburken skulle återvinnas till 75 procent,
senast år 1985.

90%


År 1987 höjdes kravet att återvinningen senast år 1993 skulle vara 90 procent.
Målet har sedan dess legat kvar på samma nivå.


BESTÄMMELSER

Lag (1982 :349) om återvinning av dryckesförpackningar av aluminium:

> Ett pantsystem vari återvinningen skall uppgå till minst 75 procent skall
> inrättas för dryckesförpackningar av aluminium (aluminiumburkar) enligt en
> utfästelse som har gjorts av bryggerierna, handeln och PLM. Systemet, som
> skall drivas av ett för ändamålet särskilt bildat pantbolag, införs år 1983
> och når full effektivitet år 1985.


PANTAMERA OCH RETURPACK

Känner du igen namnet Pantamera? Toppen! Det är namnet vi använder när vi pratar
om pant och återvinning med konsumenter. Vi som bor i Sverige är redan duktiga
på att ta våra tomma dryckes­förpackningar till en pantmaskin. Med namnet
Pantamera vill vi påminna och peppa oss att bli ännu bättre.

Bakom Pantamera finns företaget Returpack. Det ägs av branschorganisationerna
Sveriges Bryggerier, Svensk dagligvaruhandel och Livsmedelshandlarna.

Returpack grundades i början av 1980-talet och ansvarar för insamling och
återvinning av dryckesförpackningar av aluminium och plast. Idag används båda
namnen – Returpack när vi berättar om själva företaget och Pantamera då vi
pratar med konsumenter.