www.fulaordboken.se Open in urlscan Pro
178.21.75.12  Public Scan

Form analysis
2 forms found in the DOM

GET /Ordboken/

<form action="/Ordboken/" class="col-12 p-0 ng-pristine ng-valid" method="get">
  <div class="input-group input-group-sm">
    <input type="text" class="form-control outline-none" name="Ord" placeholder="Sök">
    <span class="input-group-btn">
      <button class="btn btn-secondary outline-none" type="submit">
        <i class="fa fa-search" aria-hidden="true"></i>
      </button>
    </span>
    <span class="input-group-btn ml-1">
      <a href="/Slumpa/" class="btn btn-secondary outline-none" title="Slumpa ord">
								<i class="fa fa-random text-light" aria-hidden="true"></i>
							</a>
    </span>
  </div>
</form>

GET /Ordboken/

<form action="/Ordboken/" class="form-inline d-none d-lg-flex ng-pristine ng-valid" method="get">
  <div class="input-group input-group-sm mb-2 mr-sm-2 mb-sm-0">
    <input type="text" class="form-control outline-none" name="Ord" placeholder="Sök">
    <div class="input-group-btn">
      <button class="btn btn-secondary outline-none" type="submit" title="Sök ord">
        <i class="fa fa-search" aria-hidden="true"></i>
      </button>
    </div>
  </div>
  <a href="/Slumpa/" class="btn btn-sm btn-secondary outline-none ml-1 my-2 my-sm-0" title="Slumpa ord">
								<i class="fa fa-random text-light" aria-hidden="true"></i>
							</a>
</form>

Text Content

Fula Ordboken
 * Bakom verket
 * Kontakt
 * Ros och ris, tips och nya ord välkomnas!
 * Sidor från boken
 * Inledning
 * Förord
 * Efterord
 * Litteraturförteckning
 * Ordförklaringar


 * A
 * B
 * C
 * D
 * E
 * F
 * G
 * H
 * I
 * J
 * K
 * L
 * M
 * N
 * O
 * P
 * Q
 * R
 * S
 * T
 * U
 * V
 * X
 * Y
 * Z
 * Å
 * Ä
 * Ö
 * #


FULA ORDBOKEN


- FÖRSUMMADE OCH FÖRTALADE ORD FRAMFÖRDA I FULL FRIHET.

 * Sidor från boken
 * Inledning
 * Förord
 * Efterord
 * Litteraturförteckning
 * Ordförklaringar

   
 * klamydiapråm
   
 * klane
   
 * klappgalt
   
 * klapphingst
   
 * klappkass
   
 * klappra sig
   
 * klappträ
   
 * Klara, Klara Kli
   
 * klarinett
   
 * klarskinn
   
 * Klas
   
 * klase
   
 * klelaus
   
 * klementiner
   
 * klen
   
 * klenod
   
 * kleo
   
 * kleptofili, kleptolagni
   
 * kleptomani
   
 * klereneid
   
 * klet
   







FULA ORD - FINNS DOM?


FULT ELLER FINT I SPRÅKET?

Finns det fula och fina ord? Och vad är det i så fall som gör att vissa ord
stämplas som fula medan andra anses som fina? Ligger det fula i orden som
sådana, eller i de begrepp som orden representerar? Och vem är det som bestämmer
vad som ska uppfattas som fint och fult i språket? Detta är några av de frågor
som Stora fula ordboken vill försöka ge svar på.

Den engelske språkvetaren Peter Trudgill menar att det är själva orden som har
tabuprägel, inte det som orden refererar till. Han hävdar vidare att vissa
människors negativa reaktion på ett tabuord är, ”en oförnuftig reaktion på ett
speciellt ord, inte på ett begrepp. [...] Det är själva orden som känns fel och
därför så mäktiga”. Tabu är ett polynesiskt ord som betyder ”mycket märkt”. För
en polynesier är ett heligt ord eller föremål som inte får uttalas eller
vidröras tabu. Knulla är ett sådant tabuord, dvs ett onämnbart, förbjudet ord.
Uttrycket ha samlag är däremot inte tabu, åtminstone inte för de flesta av oss.
Det tyder på att ordtabut, precis som Trudgill hävdar, är strängare än
begreppstabut. Det är inte knullandet som sådant som är tabu, utan vissa ord som
beskriver själva processen. Vi finner således att det fula ligger i vissa ord
för vissa begrepp, medan andra ord för samma begrepp liksom begreppen själva
inte drabbas.

I en tänkvärd inledning till Köttets poesi (1995) pekar C-M Edenborg på att
könslemmarna styrs av det autonoma nervsystemet och tillhör några av kroppens
mest svårkontrollerade delar. Därför, menar han, med ett Platoncitat, är
”könsdelarna till naturen olydiga och egenvilliga, liksom ett djur som ej lyder
förnuftet och de söka att med sina rasande begär behärska allt”. Detta djuriska
påminner oss om vår ofullkomlighet och skröplighet, och en slöja bör därför
hållas över kroppens mittpunkt. Något som, enligt Edenborg, har fått
konsekvenser för språket, där han noterar att ”de flesta kroppsdelar har sina
egna namn (arm, hand, fot, öra) medan aveltygen har sugit åt sig tekniska
låneord, inhämtade genom den medicinska terminologin (penis, vagina, testikel),
eller också metaforer, i slangens form”.

Fult och torftigt språk är titeln på en uppsats, utgiven i stencil av
Institutionen för Lingvistik vid Göteborgs universitet 1979. Författaren till
uppsatsen, dåvarande språkdocenten Lars Gunnar Andersson, har här bl a en del
att säga om s k modeord. Han skiljer på socialt accepterade modeord som han
kallar inneord, t ex ta tag i den biten, upp till dig, och oaccepterade
slangord, t ex nojad, görfrän. Inneorden är användbara i alla eller nästan alla
tal- och skrivsituationer, medan slangorden undviks i mer formella sammanhang
såväl i tal som skrift. Slangord är med andra ord fula, medan inneord är fina.
Och det är, menar Andersson, användargruppen som bestämmer ett modeords status.
”Politiker, kulturknuttar, pedagoger och psykologer hjälper oss med inneorden,
medan knarkare, fotbollsfans och skitungar i största allmänhet hjälper oss med
slangen.” Nu är gränsen mellan slangord och inneord flytande och det är rätt
vanligt att slangord vandrar över till inneord för att tvättas där i några år
och så småningom få inträde i standardspråket. Ett bra exempel på detta fenomen
är romaniordet tjej, med ursprungsbetydelsen dotter. Kring sekelskiftet 1900
dyker ordet upp i stockholmsslangen och då med betydelsen prostituerad. Trettio
år senare har tjej blivit ett inneord och betecknar ung flicka. Och idag kallas
alla kvinnor, oavsett ålder, för tjej och ordet finns med i SAOL, vilket innebär
att det räknas som ett ord i standardsvenskan.

Lars Gunnar Andersson påpekar vidare att det inte är så att vissa ord är fula i
sig. ”Snarare är det så att vi bedömer vissa ord och uttryck som fula, därför
att de ingår i språkbruket hos grupper i samhället som vi tycker illa om.”
Andersson menar att varje ord, vare sig vi anser det för fult eller fint, har
sin givna plats i språket. Många anser t ex att svordomar är tecken på ett
torftigt ordförråd, något som vare sig Andersson eller undertecknad riktigt
håller med om. Men precis som alla andra ord bör svordomar ransoneras, och inte
dyka upp i varje uttalad och skriven mening. Det fula ligger således inte i
orden som sådana, utan i användarens bruk eller snarare missbruk av orden. Något
av det fulaste eller värsta jag personligen vet är missbruket av ord som alltså,
liksom, precis, jätte, va, typ och ba.

”Språkvetaren betraktar sådana småord som viktiga diskurspartiklar, det vill
säga ett slags små fina tolkningsanvisningar. Andra fördömer dem som
velighetsmarkörer eller verbala tics. De väcker ofta irritation och uppfattas
som ofrivilliga munutsöndringar, något som talaren inte kan hantera, något som
bara flyger ut ur munnen. Fördömarna menar att de borde städas bort.” (Viveca
Adelswärd i Språkspalten SvD 17/12-2005) Orden används ofta istället för en
paus, som utfyllnad i en framställning, många vågar inte göra ett avbrott under
talet av rädsla för att då göra sin inre osäkerhet synlig för omgivningen.

I Språktidningen (juni 2011 ”Bananen kostar typ fem kronor”) tar Caroline Ledin
och Lars Melin upp ordet typ, som vid sidan av att vara ett substantiv också kan
vara både en preposition och ett adverb. Men framförallt hade typ mot slutet av
1980-talet blivit så vanligt att det enligt artikelförfattarna uppfattades som
”gymnasisternas flockläte”.

Värstingordet framför andra idag är, enligt min mening, ordet liksom som sprider
sig som en farsot över riket och verkar ha drabbat snart sagt alla åldersgrupper
och samhällsskickt. Ordet lär vara femtio gånger vanligare i tal än i skrift.
Jag ska ge ett exempel på denna liksomsjuka, och det har jag hämtat ur
Språktidningen (juni 2011) och artikeln ”Svensk Färdtjänst går via Moldavien”
som bl a handlar om hur en moldavisk anställd med svenskkunskaper berättar hur
hon fick jobbet: ”Efter kursen hade vi liksom ett stort prov och flera möten med
chefer liksom. De kollade hur vi pratade svenska liksom, och efter det blev vi
anställda på riktigt liksom och började arbeta här som operatörer.” När
artikelförfattaren Bengt Rolfer undrar varför hon använder alla dessa liksom
svarar hon att hon har några svenska vänner och att de pratar på det sättet.
Använda i tid och otid och därtill i fel sammanhang, mister dessa ord sin kraft,
slits ut och blir inte bara stötande för örat utan också närmast oanvändbara
också i sitt rätta sammanhang.


DE TRE VÄRSTINGARNA

Det fina med och styrkan hos några av våra vanligaste s k fula ord är att de
inte kan missförstås. Ord som kuk, fitta och knulla har bara en enda betydelse
eller innebörd. Tidigare fanns det också ett ord knulla för duvans läte. Så står
det t ex i 1541 års bibel: ”Iagh lät såsom een Trana och een Swala, och
knulladhe såsom een Duffua.” (Jesaja 38:14) Men till bibelöversättningen 1703
har tydligen könsordet knulla slagit igenom för där knurlar duvan. Orden ovan är
rejäla, av alla förstådda bruksord, som inte försöker dölja sin verkliga
innebörd bakom förskönande, ofta obegripliga och ibland rent löjeväckande,
omskrivningar vilka lätt kan missförstås. Lägg till detta att våra tre
värstingar, som jag lite skämtsamt brukar kalla dem, är väl inarbetade i språket
sedan århundraden tillbaka. Ett bevis för detta är biskop Jesper Svedberg
(1653–1735) och hans Swensk Ordabok (ca 1726). Som Lars Holm (2000) påpekar ger
oss ”Swedberg den mest fullständiga samlingen av svenska fula ord i en ordbok
fram till 1980-talet”. I Swensk Ordabok nämner Swedberg såväl fitta som kuk utan
några som helst restriktioner eller förbehåll. Swedberg hade en inställning till
sitt svenska modersmål som få lexikografer haft både före och efter honom.

I modern tid är det först 1986 som tabut kring orden bryts och de tas till nåder
och presenteras, med vidhängande varningstext, i t ex SAOL och Svensk Ordbok.
Men i vår förnämsta språksamling Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) finns orden
inte med. Deras dominans och överlevnadsförmåga, menar C-M Edenborg i
inledningen till Köttets poesi (1995), ”hänger troligen samman med deras
språkmateria, den fonetiska aspekten: de är fysiskt engagerande ljud. ’Kuk’ är
en stor kantig sten som faller i vattnet med en tung klunk: ’fitta’ är ett
fuktigt hastigt vingslag som bränner som en humla”.


SLANG

Fula ord är ofta intimt förknippade med slang. Ordet slang har möjligen uppstått
ur engelskans beggars’-, gypsies’- eller sailors’ language, vilka senare
sammanslagits till slanguage, kortform slang. En annan härledningsmöjlighet är
den ur norska dialektordet slenja; slänga, kasta, utslunga eller från norskans
slengeord; glåpord. I flertalet ordböcker betecknas dock ordets ursprung som
ovisst. Ordet slang dyker upp i engelskan vid mitten av 1700-talet i betydelsen
förbrytarspråk och det är först någon gång efter 1800 som ordet får sin
nuvarande betydelse. Till de nordiska språken kommer ordet under senare delen av
1800-talet. Men förekomsten av slang är betydligt äldre än så. Slangens fader
sägs vara den grekiske komediförfattaren Aristofanes (ca 445—385 f Kr) och i
Europa räknar man med en obruten slangtradition åtminstone sedan senmedeltid.
Slangen forcerar vedertagna tabugränser, bryter med respektlös glädje mot alla
regler för god smak, sänker språknivån, förargar välanpassade borgare och
kränker auktoriteter. Den amerikanske författaren Carl Sandburg (1878—1967) lär
någonstans mycket träffande ha sagt att ”slang är ett språk som kavlar upp
skjortärmarna, spottar i nävarna och sätter igång”. Och Carling (2005) menar
att: ”Slangen frodas framför allt inom subkulturella grupperingar, där det finns
intresse av att markera en distans till det normgivande samhället. Ju större
detta behov är, desto större är också behovet av ett avvikande språkligt
nätverk.”

Slangorden kännetecknas av att de avviker från sammanhanget eller
standradspråket och är expressiva. Slangen utmärks vidare av en viss flyktighet,
dvs orden kommer och går ungefär som modet. Våra vanligaste s k fula ord är
däremot mycket gamla. Slangstämpeln får orden då de, pga sin tabuställning,
hamnar utanför vanligt standardordbruk. De språkledande i samhället förvisar dem
då till den bakgård där slang, jargong och annat folkligt språkligt ”avfall”
anses höra hemma. Men då det är folket, och inte språkvetarna, som bestämmer
ordens öden utanför ordböckerna, så har rättvisa skipats för många officiellt
utdömda ord. Ett sådant ord är skit, som från sin tidigare bakgårdstillvaro
tagits till nåder och åter blivit ett gångbart vardagsuttryck. Detta trots att
många bland de språkledande gör allt för att hålla kvar ordet i förvisning, bl a
genom att stämpla det som vardagligt, vulgärt, obscent eller folkligt. När
Svensk Ordbok för första gången tar med ordet 1986 stämplas avföringsskiten som
starkt vardaglig medan överföringsditon, dvs ord som skitbra och skitdålig,
kommer undan med stämpeln vardaglig. Holm (2000) har vid sin genomgång av 100
ordböcker och lexikon funnit följande ”varningsstämplar” på de s k fula orden
genom tiderna: ”familjärt, folkligt, lågt, populärt, skämtsamt, slang, stötande,
vardagligt, vulgärt.”


LATIN

Latinet (lat latinus av Latium it Lazio, landskap i mellersta Italien som
utgjorde kärnlandet i det forna romerska riket) är under medeltiden det enda
gångbara skriftspråket bl a i vårt land. Endast samhällseliten behärskar detta
skriftspråk. Idag är latinet som bekant ett dött språk, men ordförrådet har
överlevt. Och som de lärdes språk kvarstår latinet till långt in i vår egen tid.
Det är denna exklusivitet som får latinet att anses fint och förnämt. Det blir
därför naturligt att försöka dölja vardagsspråkets vulgära ordvändningar i en
förfinad högreståndsdräkt. Detta gäller inte minst den medelklass som växer fram
i Europa under senare hälften av 1800-talet. Genom att krydda sitt språk med bl
a latinska ord tar man avstånd från underklassens språkbruk. Där säger man
knulla, petar sig i näsan samt fjärtar och rapar helt ogenerat. Medelklassens
folk gör naturligtvis inget sådant. Istället säger man coitus, om man
överhuvudtaget tar upp ämnet, använder näsduk och dör hellre än fjärtar och
rapar. Underklassen svarar med råhet i ord och handling. Detta för att i sin tur
inte bli jämförd med vad de menar är en snobbig, pryd, feminin och impotent
medelklass.

Att latinet är användbart i överskylande och särskiljande syfte ges många
exempel på ända in i vår tid. Så förklaras t ex kutta med genitalia feminae i en
ordbok från 1860-talet och med cunnus i ett åttio år yngre slanglexikon. När den
tyske psykiatern Richard von Krafft-Ebing ger ut sin berömda bok om sexuella
avvikelser (Psychopathia sexualis 1886) använder han latin i de mest frispråkiga
avsnitten. I en engelsk översättning från 1928 är den latinska texten
fortfarande oöversatt. Och att latinet var en absolut nödvändighet i dylika
sammanhang, också i vårt land, understryks i följande utdrag ur två av läkaren
Henrik Bergs böcker. Det första är hämtat från hans Sexuella nutidsfrågor
(1906): ”Under romartiden fanns det en mängd erotiska former, som med all rätt
hafva stämplats som onaturliga, förhållanden så rysliga, att man måste begagna
latinska ord på dem, namn så förfärliga, att jag icke i en bildad församling kan
nämna dem.”

Det andra utdraget är från hans Sexuell impotens (1914): ”Vi svenskar lida af
ett fel, att vilja använda så mycket utländska ord. Vi ’promulgera’ lagar, vi
göra ’visit’ (och ej besök), vi dricka ’five o’clock tea’ o s v i oändlighet.
Detta skattande åt det utländska (mest franska och engelska) språket är
opraktiskt och dumt och skadligt. Emellertid finns det ett fall, då det är en
fördel, ja enligt min mening en nödvändighet att använda främmande ord, mest
latinska, med en ordförklaring på slutet. Det är då det gäller att skriva om
sexuella ting. Det är som om blotta omnämnandet af ting och förhållanden på ett
främmande språk aftrubbade det stötande, mildrade det ofta vidriga, afkylde
fantasien, nedstämde känslan och åstadkom en sorts isskåpstemperatur. Jag är
tacksam för att jag har det latinska språket, som får göra samma tjänst som
kläderna på kroppen. Nakenheten skyles och vi kunna klädda röra oss fritt i
sällskapslifvet. Det är således uteslutande af anständighetsskäl och praktiska
skäl som jag i detta arbete, i likhet med en mängd utländska författare på detta
område, använder mig af latinska språket vid terminologien.”

Vad doktor Berg och andra latinivrare med honom säkert inte tänker på, är att
många av de latinska ord de använder i förskönande syfte aldrig skulle ha
använts i skrift av de gamla romarna. Enligt Adams (1982) är några av de mest
obscena orden under den romerska antiken mentula, cunnus och futuo, dvs just de
ord som senare kom att användas istället för de fula kuk, fitta och knulla. När
denna förvandling från fult till fint äger rum är lika omöjligt att fastslå, som
varför dessa ord en gång anses som obscena. Men det är inte ovanligt att ett
ord, som en gång ansetts för fult, används allt mindre för att så småningom
glömmas bort helt. Så blir det liggande en period i träda innan det återupplivas
som ett väl valt uttryckssätt. Exempel på detta är t ex penis och podex.


FÖRSKÖNANDE OMSKRIVNINGAR

Eufemism (grek euphemismos av eu; gott, väl och pheme; ord, tal) förskönande
omskrivning för ett ord eller fenomen som av vissa uppfattas som anstötligt
eller oangenämt. Som att ”gå och uträtta ett ärende” istället för att ”gå och
skita”. Enl Bengtsson/Willis (2006) är ”eufemismer, språkets värsta virus”. Men
även eufemismen kan råka ut för att smittas av sin omgivning. Eller för att
citera Karl Schmidt (Die Gründe des Bedeutungswandels. Berlin 1894): ”När ett
beslöjande, omskrivande eller försvagande uttryck stadgar sig i sin nya
betydelse, så har det redan undergått betydelseförändring. Eufemismen är alltså
ett förtvivlat, ett hopplöst företag i språkets liv; den går tillväga som en
person, vilken, då det kärl, vari han förvarat illaluktande ämnen, självt fått
dålig lukt, kastar bort det gamla kärlet och i stället väljer ett nytt; inom
kort tid drabbas det nya kärlet av det gamlas öde.”

Ett exempel på ett dylikt språkligt ”kärlbyte” är tyskans das Haus; huset eller
das Häuschen; det lilla huset. Genom eufemistisk uteslutning faller själva ordet
(Haus, Häuschen) bort och kvar blir endast den tyska neutrala bestämda artikeln
das. Med tiden drabbas också dass av fulhetsstämpel i vissa kretsar och man
börjar istället gå på toaletten, WC:et eller på hygienrummet. Gustav Fröding
driver med begreppet eufemism, då han i en kommentar om nakenhet (1897), menar
att inte bara kvinnan utan också mannen borde ha rätt att vara helt oklädd, bara
han ”döljer stycket mellan livet och det översta av överbenet — jag talar så
diskret jag kan”.

Ibland går man så långt i sin försköningsiver att rena felaktigheterna uppstår.
Som när man talar om att ligga med någon fast man kanske gör det stående eller
sittande. Eller ta uttrycket sova med någon i ett läge då sömn borde vara det
sista man tänker på. I radions God Morgon Världen den 22 oktober 1995 berättar
Bengt Therner att man börjat med sexualundervisning i Kina. Något som verkar
behövas åtminstone om man får tro den historia han berättar. Ett gift par går
till läkare, då kvinnan fortfarande ett år efter vigseln inte blivit gravid.
Orsaken visar sig vara att man tagit uttrycket sova med bokstavligt. Okunniga om
allt, som har med det sexuella att göra, tror makarna att det räcker med att
sova tillsammans i samma säng för att det skall bli barn.

Men inte ens ett så oskyldigt uttryck som sova med är tillräckligt oskyldigt för
alla. När julleken Domaredansen nedtecknas i Sörmland för över 150 år sedan
låter det bl a så här: ”Så vilja vi begynna en domaredans/ Medan domaren sjelf
är hemma/ Alla de som i domardansen gå/ deras hjärtan skall le och brinna/ Alla
säga de: hå, hå, hå!/ Alla säga de så, så, så!/ Alla dricka de mjöd och vin/
Alla sofva de hos kärestan sin/ Har du sofvit hos kärestan i natt/ Skall du åt
ljuset le.” När de oscarianska romantikerna får fatt i den texten vid slutet av
1800-talet blir det som bekant bara drömmar kvar av det sovandet. (Har du drömt
om din käresta i natt skall du mot ljuset le.) I Edward Albees pjäs Vem är rädd
för Virginia Wolf (1962) orkar George inte längre vare sig spela spelet eller
hålla sig underrättad om vilken som är den senaste förskönande omskrivningen för
toalett, när han ber sin fru: ”Martha, vill inte du visa henne var vi förvarar
... eufemismerna?”

Fjortonåriga P i Katia Wagners Alexandramannen (2008) vittnar om
språkförbistring i vår egen tid: ”Jag tycker det har varit svårt i polisförhören
och tingsrätten och hovrätten. Jag förstod snabbt att jag måste ändra mitt
språk. När jag sade att vi hade knullat så upprepade polisen vad jag sagt men
bytte ordet till ’samlag’. Och då måste jag ju svara så där: ’Ja, ja vi hade
samlag’. Det var inget naturligt sätt för mig att uttrycka mig på. De ställde
frågor om oralsex och om samlaget varit vaginalt. Då insåg jag att man skulle
säga vagina istället för fitta. Det blev helt förvirrat när vi pratade om
oralsexet, för det ordet förklarade ju inte vem som gjorde vad på vem. Till slut
blev jag så trött på det så jag sa att om jag bara från början hade fått säga
att jag sugit av honom så hade de ju fattat direkt. Det var konstigt att svara
på frågor som ’vad är ett samlag?’ och så behöva använda deras fina ord som
penis och vagina. Helt onaturligt. Till slut satt jag mest och tänkte på att
inte göra bort mig och uppfattas som vulgär.” (Wagner 2008)

Under rubriken ”Har du koll på hur din vulva ser ut” berättar Anna Laestadius
Larsson i SvD (12/3-2010) följande: ”Patienten: Ähum, det svider i
min...va...vu...mu...ja, jag har alltså fått problem med snippan. Barnmorskan:
Hur ser den ut? Patienten: Ser ut? Det har jag ingen aning om. Barnmorskan: Kan
du kolla? Patienten: Titta? Aldrig! Sara, barnmorska i Umeå, berättar historien
för mig. Det är faktiskt ingen anekdot. När kvinnor med underlivsproblem ringer
till henne låter det ganska ofta ungefär så här. Trots att vi har haft
obligatorisk sexualundervisning i den svenska skolan sedan 1955. Det är inte
riktigt klokt.”


SPRÅKETS SLAVAR

Vi människor är ofta språkets slavar och kanske är ett första steg mot frihet
att erkänna detta slaveris existens. Hur ska vi annars fritt kunna tala om t ex
sex och kön? Sverige är ett u-land bland många i den s k civiliserade
västerländska och österländska världen när det gäller att sätta ord på våra mest
naturliga kroppsdelar och deras görande och låtande. Som det nu är sitter vi
ofta fast i svårtydda och inte sällan löjliga omskrivningar och symboler. Genom
att gå som katten kring het gröt menar vi oss undvika det tabu som häftar vid
vissa ord. Men det är ju omöjligt att försöka skriva bort eller tiga ihjäl något
som ändå finns. Det skapar bara ytterligare spänning kring fenomenet,
understryker det förbjudna och därmed lockande i det och bidrar till tabuts
fortlevande. Tabu är ju annars något som vi förknippar med ”dumma” och
”vidskepliga” infödingar. Sådana som tillber stenar och träd och som inte vågar
uttala en död hövdings eller nära anförvants namn av rädsla för att då locka
fram onda andar. Det är sådant vi ”civiliserade” nutidsmänniskor finner både
löjeväckande och skrattretande. Men minns då att vi själva, åtminstone de
troende, tillber en gud som varken syns eller hörs, träd och stenar är
åtminstone tabara realiteter, och att vi ofta inte vågar säga att någon är död
utan använder oss av omskrivningar som gå bort, ta ner skylten och kila vidare.
En främling från en annan planet skulle säkert ha svårt att upptäcka någon
skillnad i den ”civiliserade” och den ”ociviliserade” jordmänniskans gudsbild
och vidskepelse.

Vi måste lära oss att umgås naturligt med våra ord. Sluta med att skilja ut
några som fula och istället ge dem samma neutrala status som tillkommer alla
andra ord. Med det vill jag inte ha sagt att man ska springa omkring och skrika
kuk, fitta och hora i tid och otid. Det finns människor som anser att ett sådant
beteende är höjden av frihet och frigjordhet. Men den är inte friare som
urskillningslöst använder s k fula ord än den som aldrig vågar ta sådana ord i
sin mun. Det är inte frihet att ersätta ett slaviskt beroende med ett annat.
Istället är det fråga om ett omvänt tabu, dvs man försöker häva tabut genom att
våldföra sig på det. Dessutom får vi aldrig glömma bort att vissa ord och
uttryck för vissa personer är så hemska och förskräckliga att de bokstavligt
luktar illa och lämnar fula fläckar efter sig på papperet.

Minns också att: ”Ord lever sitt eget liv. I praktiken betyder det att det inte
är i talarens mun som orden får sin slutliga betydelse — utan i huvudet på den
som lyssnar.” (Lindberg 2006) ”Språket är”, för att fortsätta citera Lindberg,
”i sig varken fult eller vackert, det blir vad man gör det till”. Och Nilsson
(2009) menar att ”Språket bryr sig inte. Eller rättare sagt, det lånar sig lika
villigt till poeter som till pissråttor”. Därför är det först när ord som kuk
och fitta av talare och lyssnare uppfattas som lika naturliga inslag i språket
som penis och vagina och när två personer när som helst kan blanda in vilket ord
som helst i ett samtal, utan att rodna, stamma eller viska, som vi på ett
avspänt och naturligt sätt kan växla mellan vad vi idag uppfattar som fula och
fina ord och uttryck. För minns att: "Ett ord kan i sig varken vara fult eller
fint. Ett ord har bara den innebörd som en talare eller lyssnare ger det. De
fula orden föds ur de fula tankar som vi människor häftar vid dem. Det är våra
attityder till dessa ord som dömer dem som fula. I våra viskningar, menande
blickar, gester och flinande nunor och inte minst i vår tystnad och rädsla kring
dessa ord — där ligger det fula och onaturliga". (Dagrin 1985)

--------------------------------------------------------------------------------

 * A
 * B
 * C
 * D
 * E
 * F
 * G
 * H
 * I
 * J
 * K
 * L
 * M
 * N
 * O
 * P
 * Q
 * R
 * S
 * T
 * U
 * V
 * X
 * Y
 * Z
 * Å
 * Ä
 * Ö
 * #


TILLBAKA TILL TOPPEN